Kategoriarkiv: Resdagbok

resdagbok

It’s a beautiful morning!

30 timmar senare var vi vid varldens ande.

Kate och hennes pojkvan Paul hamtade upp oss pa Tullamarine, vi akte hem till Kate och drack for mycket alkohol, Aussie style sa att saga. Jag kraktes, som jag sa ofta gor i samband med alkohol nu for tiden, gick och la mig och vaknade sedan kl 05.30 australisk tid. Konstig blandning av att vara bakfull, jetlaggad, pigg och trott samtidigt, men nu ar jag i alla fall vaken.

Det luktar som jag minns det har, och later som jag minns det. Faglarna sjunger vackrare, syrsorna och grodorna kvaker och knarrar mer harmoniskt. Det ar sa jakla gott att vara tillbaka.

Vara planer ar extremt losa, vi ska planera lite mer idag – nar det blir Yarrawonga, om det blir Perth osv. Och skaffa ett aussie phone number, sa att man kan ringa folk utan att hela varlden gar bankrutt.

Borjade spela in radio pa fyllan igar, fick sallskapet att prata rasism ratt in i micken, med horlurar pa, otroligt engagerade. Vi far se vad det blir av mitt reportage.

Nu ska jag ata nat. Hors snart igen.

Annonser

Hemma igen… och L’s återkomst

Under de gågna dagarna har jag kommit på säkert sjuhundra saker jag velat skriva om – då och genast. Men nu är det för sent. Allt är förbi och jag orkar inte återuppleva den sista härliga veckan i Frankrike med alla dess tankar just nu. Jag anlände i Trelleborg efter en resa från Travemünde i morse och åkte 30 mil direkt till jobbet. Ikväll har jag packat upp, fixat och grejat med mina pryttlar och imorgon ska jag jobba igen. Snart och så småningom kommer jag kanske att berätta något om hettan i Paris, uteliggaren som låg i en upplyst port och runkade, hororna som tog Lars på röven och de många milen till fots på kyrkogårdar, bland flott arkitektur och alla pauser med glass och öl på uteserveringar. En annan gång. Kanske.

L. Den knäppa damen med hunden har hört av sig, via SMS tack och lov. Hon var arg. Badboy D hade skvallrat om att jag snackat skit om henne. Jag sa som det var, varför jag gjort det och vad jag tyckte om henne. Hon svarade något konstigt och sen hörde jag aldrig av mig igen.  Jag lär slippa henne nu för all framtid. Jag hoppas verkligen det. Dessvärre bor jag typ 50 m från henne. Hela det här har genererat mig en massa ångest. Jag vet inte varför. Jag står för att jag tycker hon är otrevlig, knäpp och manipulativ. Det är kanske det att det är jobbigt att såra någon. Jag tror inte hon har det så lätt egentligen. Men som Lars så klokt sade på engelska: if you play with fire, you get burnt. Eller nåt sånt sa han och jag antar att det stämmer. Note to self: snacka inte skit. Jag tog bort sms-konversationen för att jag inte skulle kunna lägga upp den här. Nu ångrar jag det lite, men det var ju det där med eld och bränna sig. Jag slipper gärna igen.

Lars åker till Toronto imorgon och intervjuar Iron Maiden. Då åker jag ut till mami o papi och blir ompysslad och tvättar all vår tvätt och städar vår skitiga bil. Jag kommer förmodligen att bli rastlöst snabbt och då är sannolikheten stor för att jag gör något av de 409 bilderna och otaliga berättelserna från mitt fabulösa liv.

Hej då!

nationale 7

Sen jag skrev sist har det väl gått en vecka. Nu sitter jag salongsberusad med ett glas rött vin och min gode broders dator i Biscarrosse, på franska västkusten. Här doftar det av tall och sand, förutom vinden hörs vågornas brus. Idag har jag försökt lära Lars att surfa. Jag var en dålig lärare, imorgon tar Eriks surfskola vid.

Här är ett försök till att recognosera (jovisst, man har ju blivit kontinental sen sist) den gångna veckan….

Jag började stolpa upp,det gick åt helvete. Skit samma.

Vi åkte efter en härlig dag i staden Troyes till Clermont-Ferrand och skulle bestiga den gamla vulkanen Puy De Dôme. Det regnade, vi kom fram vid tio och slog upp vårt tält. Vid åtta gick vi upp utan att ha sovit någonting, dyngsura och åt crêpes på en restaurang. Efter ett besök på ett internetcafé bestämde vi oss för att åka till Rivieran, bara 35 mil söderut. Sagt och gjort. Vi tog bilen och upplevde kanske den vackraste vägsträckan i världen. Någon har ju enligt Lars utnämnt E4:an utmed vätterstranden till Europas vackraste motorväg. Bullshit! Chatêau på chatêau, på bergskedjor i rött, orange, brun och svart. Sandsten och vassa klippor, får, getter, ost, vin. Efter att ha spontanstannat till i en medeltida by åkte vi till Mèze, för att bestämma oss att åka lite till, till Bouzigues. En liten håla, en blandning av lyx och bonnighet. Som ett slags Särö, men på Rivieran. Där åt vi sniglar och musslor och creme bruléer och drack mängder med rosé. Det har vi hört att man ska göra på rivieran. Där blev vi i tre dagar och det var underbart.

Sen stack vi vidare till Carcassonne. En annan är ju tokig i spelet och kunde inte låta bli den gamla medeltidsborgen när vi var i närheten. Det var fint, men dessvärre som Gamla Stan i Stockholm upphöjt till 15. Där föll vi nästan i turistfällorna och var väldigt sugna på att köpa riddarrustningar, små, sexiga gothiska älvor och handgjorda tvålar och godisar. Men vi höll oss och lämnade borgen med enbart två vykort inköpta.

Efter Carcassonne började de dåliga besluten. Eller DET DÅLIGA BESLUTET. Singularis. Vi åkte till Andorra. Kalla det gärna Kukdorra, Fittdorra, Rövdorra , eller valfritt könsord-dorra. 2 grader celcius. Visserligen mäktiga berg, men som förtogs av flygplatskänslan. Allt byggt de senaste trettio åren. Allt tax free. Bara fashion, parfym, cigg och sprit. Vi sov där, köpte sprit, ofrivilligt visserligen. Men vi kunde inte låta bli. Vi tankade också bilen, 90 eurocent litern. Sen drog vi tillbaka till Frankrike. Ljuva, vackra Frankrike. Vive la France!!

Via Frankrike drog vi till Spanien och San Sebastián. Där bråkade vi en jävla massa på kvällen när vi kom fram. Mest för att vi var trötta efter att ha kört ungefär 300 mil tills dess och bara en gång stannat i mer än ett dygn. Men vi skärpte oss efter att ha ätit lite rått kött. Vi beställde kött och antog att det skulle vara tillagat, men icke. Dagen efter, när vi vaknade torra, varma och lyckliga i Spanien var alla kalla och regniga miussöden som bortblåsta. Vi fick äntligen bestiga ett berg, ett litet ett med en Jesus-staty på toppen, men jag hade träskorna på, så det var jobbigt nog. Därifrån var utsikten över det spanska höglandet överväldigande. Vi älskade kusten, värmen och staden. Efter älskandet gick vi ner till ett torg och åt sanslöst dyr paëlla och drack cava. Livet lekte. Efter en spansk heldag längtade vi tillbaka till fraternitén i Frankrike och drog 15 mil norrut, till Biscarrosse, där vi nu befinner oss i en villa som min bror, hans fru och deras vänner har hyrt. På en bar såg vi Frankrikes VM-dröm dö. Det var en sorglig tillställning, men nu är alla glada igen. Jag kan inte förklara hur härligt det är att vara stilla i några dagar. Här firar vi midsommar och fortsätter det planlösa supandet, läsandet, solandet och badandet. Sen drar vi till Paris och sen hem. Jag börjar jobba om en och en halv vecka. Hu!

Vive la France

Troyes, trestjärnig camping, alltså finns vanliga toaletter med toalettpapper och en stängd pool. Försöker mig på det här med reseblogg. Jag kan inte lova att det blir en vana, men här finns wifi så jag prövar. iPhone-skrivandet leder förstås till en kortfattnkng som heter duga.
Första natten spenderade vi på färjan mellan Trelleborg – Travemünde. Vi hade förbeställt frukost och jag gjorde mig populär bland de polska och tyska lastbilschaufförerna med blommig klänning och gummistövlar. Jojomensan – som en svensk dröm. Travemünde såg helt sjukt ut. En blandning av industrihamn och drömmar om Medelhavet. Sandstränder och palmer blandat med fabriker. Den tyska pappan tog ut sina svenska fosterbarn och visade de fina segelbåtarna i fosterlandet stolt.
Dagen som följde på anländandet i Tyskland tog oss långt. Ända tiil Aachen nära gränsen till både Belgien och Holland. Där storhandlade vi tyska konserver billigt, hittade inte campingen och låtsades som att det fanns en allemansrätt i en kohage. På morgonen blev vi utskällda av en bondmora. Då drog vi till Frankrike via Belgien och Luxemburg. I en gränsstad, men på LUX-sidan hamnade vi på en portugisisk-brasiliansk festival och såg tonåringar dansa hippt till folkmusik och jag åt det äckligaste jag någonsin smakat – brasiliansk husmanskost, okryddade vita bönor och grissvål.
Väl i Frankrike hyllade vi de två stora krigens offer i Verdun och kände oss sorgsna över de tusen och åter tusen vita korsen. Vi campade i närheten av slagfältet på en liten billig camping där sjuhundratusen fåglar kvattrade hela natten. Sen drog vi söder ut till champagneregionen där vi fortfarande befinner oss och nu orkar jag inte skriva mer