Omvalet var mitt fel och annat som grämer mig

Jag tänker bara skriva en massa oväsentligheter här. Bara så att ni vet. Jag skriver oväsentligheter mest hela tiden och skäms lite för det. Vad ger min blogg existensberättigande när det bara är en massa meningslöst och egocentriskt dravel om mig själv på den? Andra bloggar jag läser handlar om något intressant, eller i alla fall om intressanta personer. Och ni stackare som väljer att läsa det här, ja ni får bara läsa om min vardag. Pinsamt!

Men nu vet ni i alla fall att detta inlägg (och alla andra också) kanske mest är att betrakta som en dagbok eller, om man vill säga det med andra ord, en krönika över att vara tjugotre och en oerfaren människa och  journalist på väg att bli en bättre variant av de båda.

Söndagen: Valarbetade. Det gick bra fram till ca 19.30 – en halvtimme kvar till att vi skulle stänga dörrarna. Då inträdde en man i lokalen som jag först blev mycket glad att se. Han hade nämligen hjälpt mig att fickparkera sent en natt i förra sommaren och berättat en rolig anekdot om hur han bott i Paris i 20 år och haft en fem meter lång bil och var fickparkeringarnas mästare. Så när jag ska ta emot hans röst log jag stort och sade hej. Då fick jag en utskällning. Han gormade fram och tillbaka om att hela omvalet berodde på såna som mig, och att jag gjorde allt i fel ordning och inte brydde mig om att räkna röster, utan bara att sitta och snacka med andra valarbetare (kanske var problemet att vi var två unga tjejer som satt där och emottog rösterna vid tillfället. Inga myndiga auktoritetsmän, utan två glada studenter). Anklagelserna var helt ogrundade så jag skäms inte för att jag skulle ha arbetat oproffsigt eller något sådant som han antydde. Däremot har jag sedan dess haft ångest och gruvat mig över en sak: mitt extremt oproffsiga bemötande av hans ilska. Som det kanske har framgått i tidigare inlägg på denna blogg så hanterar jag stressiga och oväntade situationer ibland något irrationellt. Så även denna gång. Istället för att bete mig som den myndighet jag representerade (landstinget) så blev jag så jävla arg att jag skällde tillbaka och hade mig. Efter att gubbfan hade lagt sin röst stormade han ut därifrån och sa fula ord innan han lämnade rummet. Detta har jag mått dåligt över sedan i söndags. Nu hoppas jag att det blir bättre efter att jag skrivit om det här, så att jag kan gå vidare med livet och släppa det, men än så länge grämer det mig.

Måndagen: Åkte tillbaka till Jönnet, fortfarande med gubbångesten. Så mycket gubbångest att jag inte ens orkade ha ångest över mina borttappade solglasögon. Jag får alltid annars extrem ångest när saker försvinner, så detta var stort (glasögonen upphittades senare av min far). Var så sabla trött av all anspänning från gubben att jag var tvungen att stanna fyra mil från Jönköping på en rastplats och sova i femton minuter. Kom fram till radion och blev utskickad på att åka på badpremiär på ett utomhusbad i kommunen. Jag gjorde det och fick till klockan fem på mig. Vid tio över två sade producenten åt mig att det ska vara fem minuter långt och klart klockan tre. Jag dog lite men sa ”javisst fixar jag det”. En halvtimme senare insåg jag att jag inte skulle fixa det. (Nu byter jag av outgrundlig anledning tempus, men tänker inte bry mig om att ändra det.) Producenten kommer och klipper färdigt. Det blir helt okej, men inte som jag ville ha det – så hon säger att jag kan klippa om det och göra en längre version som publiceras på webben senare. Jag lägger ner hela min själ i att göra det halvkassa inslaget om badande barn bra. Det blir helt okej. När jag är färdig med klippandet har alla andra gått hem, det finns ingen som kan webba det. Nästa dag var det ointressant att lägga upp det. Så nu ligger den andra versionen ute, med mitt namn till. Det grämer mig. Fortfarande.

Tisdagen: Jag tilldelas ett uppdrag som ”egentligen inte är något praktikantuppdrag”. Gör det och tycker att det är helt okej, men förstår inte vad som skulle vara svårare med detta än t.ex. inslaget om feriearbetarnas löner i förra veckan. Oroar mig därför för att jag har gjort fel och ingen vågade säga till mig. Sändaren gav mig betyget ”ganska bra”, min handledare sa snabbt och oengagerat ”jodå, det var ju bra” när jag frågade honom vad han tyckte. Det är inte gott nog. Jag måste göra jättebra. Annars är det inte bra nog. Det grämer mig också. Här är i alla fall det inslaget: Nu ska äldrevården brottskollas

Fotnot: Båda de gånger jag har skrivit något föraktfullt om teveprogrammet nittileaks har Fredrik Wikingsson tagit någon slags action. Första gången började han följa mig på Twitter, andra gången, alltså igår, så skrev han till mig på Twitter. Det var kryptiskt och jag förstod inte helt vad han menade. Oavsett ledde hans förfarande till ovanligt höga läsarsiffror på bloggen under gårdagen. Jag hoppas han gör något liknande igen. Jag blir glad när folk läser mitt oväsentliga dravel. Detta grämer mig inte.

Advertisements

One thought on “Omvalet var mitt fel och annat som grämer mig”

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s