Tystnaden – som jag inser att jag bröt nu

Det finns inget att säga om en sån här sak. Därför är man tyst. Tystnaden i går i skolan var läskig. Nästan inga ord, bara svaga snyftningar. Präster och psykologer. Gravallvarligt. Givetvis gravallvarligt. Inför döden är man allvarlig. Idag kändes det bättre. Men man vill säga något, man vill förstå något och det går inte. Det är ofattbart.  Jag ville skriva något också, något fint. Men det är också svårt. Alla ord känns sagda, alla tankar tänkta. Jag säger dem igen, jag tänker dem igen.

Jag ska försöka sluta vältra mig i min egen ångest från och med nu. Verkligen anstränga mig. Jag har insett hur viktiga människor är för varandra. Till och med för folk som man inte känner speciellt väl. Men alla har en plats och en funktion. Även de man tror att man ogillar. Kristoffer, med detta menar jag inte att jag ogillade dig – tvärtom jag uppskattade dig otroligt mycket, ditt kaffesnobberi och ditt blomnörderi –  men närmre varandra än så stod vi nog inte varandra. Men det var fint nog. Du fanns i mitt liv med ditt kaffe och dina blommor och jag gillade det. Hela klassen gillade dig, även de du nästan aldrig pratade med. Om du bara hade kunnat veta det. Att du hade en plats som var din, som ingen annan kommer kunna fylla.

Vi är alla människor och  värda så otroligt mycket. Lika mycket. Alla är lika mycket värda. Vi måste lära oss att visa varandra det. Att förklara för varandra att vi uppskattar varandra, att vi trivs i varandras sällskap. Att även en bekantskap kan vara en fin vänskap som betyder något. Något litet kan betyda så mycket. En kram, ett leende, en komplimang.

Varje gång jag är ledsen brukar jag fundera över vilka som skulle vara ledsna om jag dog. Igår insåg jag att alla berörda är ledsen när någon dör. Varje lärare och elev på skolan. Det var människor som knappt kände dig som grät för att din plats bland oss nu är tom. Jag kände dig bara genom skolan, men alla människor du någonsin bekantat dig med är berörda. Det kan jag lova. Tänk om du hade insett det. Hade det varit annorlunda då? Hade du bytt skott med Karin och My idag som ni hade sagt? Hade du då gjort det där radioreportaget om gubben i Ljungby? Nu ligger det istället en massa rosor, nu brinner det istället ljus där du hoppade. Jag hade hellre hört om gubben och sett dig plantera rosor.

Jag vet inte ens om det är okej att jag skriver det här. Det kanske är smaklöst. Men jag behövde bara få det ur mig. Fastän jag ältar det med vänner och inom mig själv. Det blir ett enda ältande. Inga riktiga svar finns ju att få. Man får skapa sina egna svar. Och den enda sanning jag kommer fram till, det enda svar som går att få är just det där med människovärdet. Det är stort. Mänskligheten kan vara äcklig, men också otroligt fin. Från och med nu ska jag ta hand om mina medmänniskor, vänner, klasskamrater. Jag ska visa dem att de fyller en viktig funktion i mitt liv – att deras närvaro behövs och att de inte är förgäves. Ingen är förgäves. Jag ska kramas mer nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s